Charlottes blogg ♥

Jag tror jag minns varje människa jag någonsin träffat och lärt känna. Förlorad vänskap, det är något som gör mig så ledsen. Människor man någongång, någonstans, kunnat göra nästan allt för. Oftast vet man inte vart det gick fel. Eller vems fel det var. Eller vad som hände överhuvudtaget. Ibland vill man bara vrida tillbaka, få saker ogjorda, saker osagda, eller saker sagda. Men det går ju inte. Ibland är det bara för sent. Men vet ni va? Det man gav varandra, det kan ingen någonsin ta ifrån en. Jag kommer fortfarande ihåg när jag var 8 år och fick ett vykort fullt med ritade hjärtan av killen jag växte upp med  i huset brevid, nåt år efter att jag flyttat därifrån. Vi kan väl leka någondag? Det gör mig fortfarande ledsen när jag tänker på det där kortet, som en liten åttaårig kille satt och skrev. Vi kan väl leka någon dag? Vi bodde 30 mil från varandra och nej, vi kunde inte bara leka någon dag. Någonsin igen. Sen växte vi upp, och vad det blev av den lilla killen vet jag inte. Jag hörde att han flyttade tillbaka till sitt barndomshus för ett tag sedan. Kanske sitter han fortfarande ibland och tittar mot huset mittemot, saknar sin vän och undrar när hon kommer tillbaka. Jag undrar om han fortfarande är densamma, om han är min vän. Även fast han inte fick något svar?

Ni finns alltid med mig ändå. Dont doubt it.