Charlottes blogg ♥

" People often say that this or that person has not yet found himself. But the self is not something one finds. It is something one creates."
Thomas Szasz, psychiatrist.¨

Hm, det här började jag tänka på (och har gjort det en bra tid).

Jean-Paul Sartre (1905-1980) menade ungefär 1946 att; 

"Existensen föregår essensen". "Människan är vad hon själv gör sig till". I enkla drag; Människan definierar sig själv genom sina handlingar, och består i inget annat än handling. Genom personliga val väljer hon själv sin egen och andras moral, men detta får betydelse först efter handling (eller icke-handling).

Innan dess såg man människan mer som en kollektiv varelse, underordnad Gud, nu var hon fri, fri att bestämma själv vad hon vill göra och vem hon vill vara.

Kort sagt, vi måste jobba på att vara och skapa dom vi är, och vill vara, det är ingenting som bara kommer, vi "är" inte bara något eller någon utan vi bestämmer själva (delvis) det/den vi vill vara.

Men i grund och botten, om vi skalar av alla roller, är vi ändå inte bara dom vi egentligen bara är? Man säger ju alltid att det "är bara att vara den du är", och "att man skall vara sig själv" och själv så gillar man ju faktiskt människor som är sig själva, men hur mycket av detta är något som bara kommer eller existerar, vi måste ju faktiskt vara medvetna om oss själva och skapa oss och även hur vi vill uppfattas och framstå inför andra människor. Om vi VERKLIGEN bara är oss själva, har vi egentligen så mycket att komma med då? Om man skalar bort allt vi väljer att skapa?

Kort sagt så kan jag ju vara en helt annan person i grund och botten, om man skalar av allt jag väljer att visa för andra, och det jag visar upp för andra för att andra skall gilla mig, det jag skapar kan ju vara någon helt annan än den jag verkligen är. Och i grund och botten är vi då alla likadana, det är bara det vi väljer att skapa som gör oss till dem vi blir?

Lite mer konkret; en människa som väljer att göra goda saker, tex vara snäll mot sina medmänniskor och hjälpa folk om han kan och alltid försöka göra det rätta osv, kommer tillslut att uppfatta sig själv som en god och bra människa, andra kommer även att se honom som detta, vilket kommer att stärka hans känsla och syn av sig själv som bra osv. Hans identitet blir/formas till att han är en bra person, då är han även detta. Men i grund och botten är han som alla andra, för vi är alla människor och lika varandra, det är bara handlingarna som skiljer oss åt och hur vi ser på oss själva?

Så egentligen är vi också själva ansvariga för våra handlingar och personer som gör onda handlingar får alltså skylla sig själva och i samhällets ögon bli mindre värda? Även fast vi i grund och botten alla är likadana?

Egentligen kan jag hålla på hur länge som helst om det här men man måste ju sätta punkt någonstans.

Jag antar att det gäller att skapa en så sann bild av sig själv som stämmer överens med ens rätta jag och den man vill vara och genom att tro på dessa så blir vi också så? Och att försöka göra bra saker, de blir tillslut en del av hur vi uppfattar oss själva.

Confusing piece of shit... Det är sånt här jag kan sitta och tänka på, och inte blir jag klokare för det som ni märker ;-) Existensialist, javisst, så himla intelligent. Så kan ni läsa på lite under länken ni med och bli lite smartare än vad ni var igår.